josephineandren

Kan inte hjälpa att bli helt sentimental på kvällarna efter Sex and the City.
Igår när jag tittade på det började jag t.o.m. gråta! Allt för att Carrie slängde bort den finaste killen man kan hitta. Om man ens kan hitta sånna killar, på riktigt och inte i ett påhittat kärleks-tvprogram.
Jag blev rädd! Tänk om man sitter där sen i 30-40 årsåldern och inte har hittat sin livspartner, han som verkligen älskar en och skulle göra allt för en! Han som ger mig en blomma bara sådär för han tyckte jag va underbar, eller som viskar i ens öra att man är det finaste han sett när det går förbi en modellsnygg kvinna, eller kommer hem en timme tidigare från jobbet för han saknat en så mkt, eller lämnar fina kärlekslappar på badrumsspegeln innan han går hemmifrån på morgonen. Finns en sån kille för alla tjejer?
Det gör mig rädd att tänka på att chansen finns att man inte blir den som hittar en sådan kille, och aldrig kommer bli riktigt älskad och vara någons allt.
Tänk om jag aldrig gifter mig(come on, det är faktiskt alla flickors dröm, nästan iaf) och får barn och skaffar ett fint hus med hund(en mops eller chihuahua) och ett jobb man älskar!

Jag är tvilling(som stjärntecken)och vi har en tendens att vara väldigt familjebundna och kärleksfulla. Det har jag märkt både på gott och ont. Har alltid haft ett stort behov att känna mig älskad och uppskattad. Familj och kärlek är väldigt viktigt för mig! Vissa har sin karriär, eller sin hobbie, jag har kärleksbehov! Jag blir seriöst livärdd av tanken av att bli ensam och aldrig få det där jag vill ha i livet. Tanken att vara ensam, usch! Visst, man har vänner och familj, och det är minst lika viktigt, men det blir aldrig riktigt samma sak utan en man. Vill bara bli älskad! På riktigt.

Låter kanske löjligt allting nu och så..men ja, jag tänker faktiskt på detta ibland(främst efter att ha kollat på olika bölprogram :P)

Nu ska jag sova. Och jag älskar Nelly Furtados nya albun Loose! Bara så ni vet :)