josephineandren

Igår va en märklig dag. Skulle träffa Jocke på stan och först gå till vaccinationscentralen för att prata med dem om min resa. Sen skulle vi åka till stranden och prata lite, har varit en del saker jag blivit besviken på sen vi gjorde slut som jag behövde prata om.
Det kändes bra att ses, som vanligt liksom. Känt att vi ändå kunnat prata normalt och ha kul och så, speciellt nu de senaste dagarna. På bussen till sibbarp vänder han sig plötsligt om och frågar det jag drömt om i tre veckor. Om jag vill ge oss en ny chans.
Jag började skaka, blev helt chockad. Visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen..jag menar. Ville jag detta efter allt som hänt? Klart jag ville, men ändå, det är ändå känsligt. Jag känner ändå att jag inte riktigt kan lita på honom, men jag hoppas det ska komma tillbaka.
Hela dagen låg vi och mös på stranden och det va verkligen underbart att få ligga i hans armar igen. Som jag drömt om just det. Känner mig nästan helt nykär.
Jag hoppas verkligen att detta kommer bli bra nu, känns som det i alla fall :) men jag vill ta det långsamt, för jag kan ändå inte hjälpa att tänka: Om jag inte dög innan, varför skulle jag göra det nu? läskigt. vill inte bli sårad igen.

Nu har man i alla fall städat hela rummet, och snart kommer sötnosen hit och myser med mig. Vill visa honom så fint jag har det nu när jag har eget rum :) sen ska vi hem till honom och sova där. wow, sova tillsammans.
Imorgon vet jag inte vad som händer på dagen, men vi ska till Mattias på kvällen och sen blir det nog möllan, najs!