josephineandren

Rensar min data idag, och jag läste igenom lite gamla konversationer och annat. Kunde inte annat än känna saknad av en kompis jag en gång hade. För ett år sen var jag hans bästa vän. Vad hände? 
Han va helt underbar, och en sann vän. Han fanns alltid där för mig, och jag alltid där för honom. Han va min idol, och det bästa som fanns nästan. Älskade att vara med honom, och vi hade så kul! Vi förstod varandra, på ett sätt ingen annan kunde göra. 
I vår konversation som jag sparat läste jag : Men alltså du fattar väl nu att jag aldrig skulle vilja vara utan dig?
Detta trodde jag på, och kände likadant. Kunde aldrig ana att det skulle bli som det blev sen. Synd. Jag vet också vad det beror på, mig själv. Det va bara jag själv som förstörde allt. Fan. Att jag skulle hålla på och vara så konstig? Jag skulle bara låta det vara, som det va. Det va ju exakt så jag ville ha det också. Perfekt. Tycker bara det är synd att det blev så. saknar oss!  nu ska jag klä på mig. Har nyss tagit ett bad. Ska hem till mamma snart och käka middag. Sen ska jag hyra film och göra lite mysigt här hemma, så kommer Jocke sen vid halv tio efter jobbet. mysigt. Behöver känna hans armar omkring mig nu känner jag.

Love, pease and understanding