josephineandren

Nu de senaste dagarna har jag kommit på mig själv att tänka på det här med förhållanden. Är de verkligen så bra?
Jag känner verkligen att jag är mogen för att ha en pojkvän och vill verkligen gå in i ett förhållande. Men samtidigt så har jag börjat fundera på om jag verkligen vill ha det asså. Man ser så mkt omkring sig som avskräcker en liksom. Jag vill inte bli en sån tjej som skiter i allt och alla bara för jag har kille, jag vill ha kvar mitt liv liksom. Skulle aldrig kunna drömma om att skita i mina kompisar bara för jag har en kille i mitt liv liksom. Det funkar liksom inte. Och jag är så rädd att man blir så!
Många jag känner har alltid sagt att "nej JAG ska aldrig bli sån toffel, och JAG ska aldrig göra si och så" men det slutar allltid med att det är just de personerna som blir sånna. Det är läskigt, och man blir besviken.
Så jag vill verkligen ha en pojkvän, och inte bara vem som helst heller liksom, nöjer mig bara med det bästa, och samtidigt så skrämmer det mig för jag vill inte bli en sån känslolös bitch, och låter hela mitt liv kretsa runt min pojkväns. fy fan! Sån får jag inte bli, så enkelt är det. Jag vill ha mitt liv, han ska ha sitt, och vi ska ha vårt. det ska inte vara jag har hans.
Men klart man saknar lite romans i sitt liv :)

Ikväll blir det middag/fest hos Lollo och hennes mamma :) Ska bli kul! Längtar redan,och det är tre timmar dit. Hur kan jag känna mig bakis idag ?! Drack en cider och en öl igår. hrm. haha. Får bli en ipren nu tror jag.
GODISSUGEN! ;D